Okej! Då kör vi då!

Detta inlägget handlar om min fina, underbara häst Mondeo och våran resa tillsammans!

Jag fick min fina Mondeo år 2005 men jag tänkte ta er med tillbaka ett år till, till 2004, för man kan säga att det var där det började.
Jag fick min första stora häst Hubbe i februari 2004. Jag var då 16 år.
Hubbe var en kille som flyttat runt mycket och han var en riktig avkastarkung men hoppa DET kunde han. Men nu ska det ju inte handla om honom utan grejjen var den att han skadade sej i hagen och fick lååååång vila.
Jag hade ingen häst att rida, en massa ponnyer.. men ingen stor häst. Mina tränare tryckte på och tyckte att jag skulle ha stor häst för men egen utveckling. Jag ville ju också det såklart.

Pappa ringde en kille han känner som handlar med hästar och bestämde att vi skulle komma upp och kolla vad han hade hemma.
Han hade ett 20-tal hästar, bara hopphästar.. GRYMT fina hästar men det var ingen som riktigt tilltalade mej.
Jag gick en vända i stallet och i ena hörnet stog en häst och tittade på mej mellan spjälorna, den hade stoora fina ögon och såg nyfiken ut. Så fort jag kom närmare så kastade den sej in i boxen med huvudet gömt längst in i hörnet.
Killen som hade stallet (jag håller hans namn utanför historien) sa att hästen skulle tillbaka ner till Holland för han tyckte inte att det var värt att lägga tid på honom.
Jag frågade om jag fick testa honom.
Stalltjejen lirkade tillslut ut honom och i gången stog helt plötsligt min drömpålle, min Mondeo.

Mondeos historia är ganska så hemsk och sorglig.. Han var som unghäst väldigt lovande. Han gick 140 i Holland som ung.
Sen köptes han som juniorhäst till en tjej som kanske inte hade rutinen för att rida honom.
Hon la honom fel och han kraschade i en oxer på tävling.
Han blev ganska illa skadad och man visste inte om han skulle bli bra igen.
Det blev han dock efter lång vila sånär som på en sne käke. Hans unga ryttare blev tyvärr aldrig helt återställd.. Jag vet inte var/ hur hon blev skadad utan historien jag skriver ner åt er är historien som jag har fått berättad för mej ifrån flera håll.
Hennes pappa la skulden på Mondeo och ville inte veta av honom. Han såldes väldigt billigt till en beridare som kände till hans tidigare meriter och tyckte att han gjorde ett kap.

Mondeo hade förmodligen tappat allt sitt självförtroende i kraschen och när dom började rida och pressa honom till att hoppa så vägrade han.
Han fick då spö eftersom dom tyckte att han var dum. Han kunde ju hoppa!
Han kastades runt mellan olika beridare, alla kände till hans historia och trodde att dom kunde få ordning på honom och tjäna pengar.
Resultatet blev att han slutade lita på människor och blev skygg, strykrädd och väldigt rädd för allt som hade med hinder och bommar att göra.
Tillslut så hamnade han hos killen som min pappa kände.. ingen ville ha honom.

Tillbaka till Mondeos och min historia..

Han var väldigt skygg och gillade inte att man tog på honom.. när han väl var iordning så gick vi ut i ridhuset.
Killen satt upp och visade honom.. Han sprang på bakbenen i stort sett hela tiden och min mamma ville att vi skulle åka hem genast.
Han berättade att han bara någon dag tidigare hade blivit skrämd och tagit sats och hoppat upp på läktaren med honom på ryggen.. Både jag och min pappa kollade på varandra, läktaren måste ju vara nära 2 meter hög!
Jag gick fram på darriga ben och innan jag visste ordet av hade någon slängt upp mej på ryggen. Mondeo gillade inte att man satt upp i stigbygeln då drog han i 350 knyck innan man hunnit upp. Så man var tvungen att snabbt bli uppkastad och få i foten i stigbygeln, annars var man på svajj så att säga :)
Jag satt där medans han taktade runt.. jag njöt! Det kändes rätt!
Jag travade runt, tog en galopp.. han var stark som en oxe men jag kände att jag kunde få stop, till slut iaf!

Han bråkade faktiskt aldrig med mej den dagen då jag provred, dom sa att dom aldrig sett honom uppföra sej så bra.. förmodligen ett säljknep men jag kände att han kanske gillade mej och jag var ju redan förälskad. Det var han eller ingen.
Min mamma var nog inte så lycklig men 1 vecka senare så stog iaf Mondeo i vårat stall.

Ni som läser tycker säkert att jag låter som en dåre men det beror på hur man ser det.
Mondeo är efter en hingst som heter Libero H och morfar heter Voltaire. Med den stammen så borde han ha kostat minst 50 000 utan att ens ha gjort något alls. Helt rå borde priset ligga där någonstans.
Jag fick köpa honom för 23 000.
Även om han hade ett tufft förflutet så hade han ju bevisat att han hade kapacitet, att han KUNDE.

Nu började min långa resa och kamp med Mondeo.. Den har innehållit mycket svett och tårar men otroligt mycket glädje och kärlek.

I början var han svår att få tag i inne i boxen.. Jag lockade och fjäskade, försökte bli kompis.. men han var svårflörtad.

Dom hade sagt till mej att inte släppa honom i hage.. av 2 anledningar. För det första för att jag aldrig skulle få tag i honom och för det andra att han inte gick att leda ut till hagen för att han slet sej. Slet han sej så skulle jag verkligen aldrig fått tag i honom.
Dom sa att dom hade försökt "lösa" problemet genom att sätta träns och longerlina på honom och binda fast andra änden i en transport..?? Han hade slitit sej som vanligt och dragit transporten med sej ut i hagen och sen varit omöjlig att få tag i (konstigt).

Han sprang mycket riktigt över oss, jag och Ylva flög som vantar när han sprängde fram och det blev ett par stukade fötter.
Vi fick helt enkelt sätta linor fram till stalldörren och släppa honom redan där. Ingen lösning på problemet men hästen behövde komma ut och ingen skulle behöva bli skadad.
Det gick många timmar till att gå runt med kraffthinkar och morötter för att få tag i Mondeo sen men det var det värt.
Redan efter några veckor så kunde man se skillnad på honom, i hans sätt att bara finnas till.. ibland när han sprang runt i hagen så såg han faktiskt.. lycklig ut!

Första gången jag skulle rida Mondeo hemma var en speciell upplevelse..
Jag fick nämligen inte ut honom i ridhuset.
Han stannade nästan framme vid porten, reste sej så jag tappade honom och sprang hem igen..
Så gjorde han ett par gånger. Jag fick hjälp upp på honom på gårdsplanen och tänkte att jag skulle rida honom in istället.
Ca. 10 meter ifrån ridhuset så reste han sej, tvärvände och full sken tillbaka.. ett par gånger!
Till slut fick jag honom fram till ridhuset, han stog någon meter ifrån och kikade in lite blygt.. helt plötsligt skakade han lite på sej och klev in.
Hur länge vi hade försökt ta oss in vet jag inte men det hade börjat mörkna kommer jag ihåg.. för jag tänkte att jag borde tända ljuset men då var jag rädd att jag inte kom upp igen så jag lät det vara släckt.

Jag red nog bara en kvart. Nosen upp i luften och full fart. Just då var jag så trött så det kändes som ett senare problem.
Jag klappade om honom och satt av.

Skulle jag berätta alla våra liknande disskusioner så skulle ni få sitta och läsa hela dagen. Jag berättar det som jag tycker är extra viktigt, som jag minns extra väl och som känns betydelsefullt.

Mondeo reds alltid på graman, det sa dom att man var tvungen att göra annars drog han.
Jag red också alltid med graman till en början men så småningom lärde jag mej att rida honom utan den. Eller han lärde sej lita på mej eller vi lärde oss varandra. Jag kan inte analysera exakt varför allt löste sej och gick framåt.. Jag tror stenhårt på att det inte finns några elaka hästar men en rädd häst kan bete sej farligt, det håller jag med om.

Jag köpte Mondeo i kallaste februari. Framåt våren gick han finfint att rida i ridhuset, utan graman och annat tjaffs.
Han leddes ut till hagen i grimma och grimskaft och slet sej sällan.
Jag kunde sitta upp i stigbygeln så länge jag stog på en pall.
Han kom alltid till mej när jag ropade på honom i hagen.
Jag kunde stå i TIMMAR och borsta honom, både i gången och i hans box. Han NJÖT!

Nu kände jag att det var nog dags, dags att ta tjuren vid hornen.. vi skulle börja hoppa!
Han var helt OK med att bommar låg framme när man red och även hinder. Jag brukade rida runt omkring hindren. Göra lite bakdelsvändningar runt hindren osv.

Jag började skritta över bommar, inga problem!
Jag travade över bommar, inga problem!
Jag galloperade över bommar, inga problem!
Bommarna höjdes upp till cavaletti, inga problem!

Cavaletti blev hinder.. PROBLEM!
I skritt och trav gick det bra.
I galopp kom han emot med bra bjudning och exakt när han skulle hoppa av så slängde han sej åt sidan. Ibland hamnade jag bland bommarna och ibland hängde jag med hästen. Nu pratar vi hinder på kanske 60 cm.

Jag märkte att han hoppade hur högt som helst om man la bommarna på sockerbitar eller tunnor osv.
Problemet var hinderstöden..

Jag ställde tillslut upp ett hinder exakt intill väggen = bara ett håll att springa åt sidan på.
Han stack oftast åt höger så jag ställde hindret så väggen var på högersidan.
Red på hindret! När jag kände att han blev stark och började gå ifrån så gjorde jag halt och red an på nytt.
Halten hamnade närmare och närmare hindret, jag fick bättre kontroll.
Jag red till slut an hindret samlat i galopp.
Höll vänsterskänkeln stadigt intill sidan på honom, kortade högertygeln.. när han försökte slänga sej var jag beredd och tog tag i högertygeln. Han tvärnitade istället framför hindret, hoppade stillastående.
MYCKET beröm och nästa gång gjorde jag samma sak.
Denna gången stannade han inte utan bara tvekade lite.
Tredje gången hoppade han över som ingenting och bockade glatt iväg efteråt, det var ju inte farligt, det var KUL!

Hans självförtroende växte och tillslut kunde jag flytta hindren ifrån väggarna.
Vi var med på träningar. Åkte till andra ridhus och tränade.

Jag anmälde mej till våran första tävling. Vi skulle hoppa 80 cm.
Jag hade nu haft honom i ett år.

Jag minns så väl den dagen.. vill radera den.. för alltid.
Han var spänd men jag hade kontroll.
Han hoppade fint på framhoppningen, fick många blickar på sej.

Väl inne på banan så kände jag hur han liksom frös till. Munnen blev stel och stark. Jag hade ingen riktig kontakt med honom..
Startsignalen hördes. Jag klappade och pratade med honom och fattade galopp.
Vi var påväg mot första hindret. Jag tyckte det kändes bra, han bjöd fint.
Precis när han gick igenom starten och flaggan sänktes så tvärnitade han. Blev ståendes blickstill.
Jag försökte få honom därifrån, lirka med honom men han satt fast i marken.
Sen började han resa sej, högre och högre.
Jag lyckades vända honom om och började sakta skritta mot utgången.

Vinkade åt domaren att jag ville utgå!

Sen började han resa sej lite smått och stannade, jag fick inte fram honom
Sen gick allt väldigt fort, jag hann inte riktigt reagera.. då hade jag stoppat killen.
Speakern säger typ - kan någon hjälpa ekipaget av banan!
En funktionär kommer fram för att hjälpa oss av banan. Mondeo som fortfarande är tveksam för nya människor blir rädd och reser sej, Över killen.

Jag lyckas hoppa av och leder fort ut Mondeo, på vägen ut hör jag det ena värre än det andra.
Galen häst!
Borde inte få vistas bland folk!
Borde få rejält med stryk!
osv.

Vi åkte hem direkt.

Jag var så ledsen och arg, ARG på mej själv för att jag hade utsatt honom för detta.
RÄDD att jag hade förstört allt jag jobbat upp.

Den vintern tränade jag, tränade och tränade lite till..
Vi fokuserade på att ha roligt. Vi myste, jag satt långa stunder i hans box.. läste läxor, lyssnade på musik.

Jag hittade en tävling i kungsbacka, dit ville jag åka.
Stor tävlingsplats, stora ytor att röra sej på, tre stora ridhus..
Vi kom dit i tid. Pysslade i lugn och ro.
Jag red fram nästan själv i det ena ridhuset. Hoppade lugnt fram i det andra..
Våran start ropades upp, jag var inte det minsta nervös.

Vi kom in på banan. Det var Gadden som byggde, han gör alltid roliga banor.
Fick startsignal. Red an första hindret.. liite tvekan *smack smack* och vi var var över första hindret.
Resten av banan bara flöt, jag kände hur hans självförtroende steg i takt med att hindren avverkades. Ett och ett.
Helt plötsligt var vi i mål, felfria!

Sen den dagen i kungsbacka så har allt bara flutit på.
Visst skulle jag kunna skriva om att det nästan inte går att rida ut på honom. Att jag aldrig kan låta någon annan rida honom om jag ska åka bort. Att han försökte avliva min stackars pojkvänn vid ett.. vänta 2 tillfällen.
Men alla dom sakerna har ingen betydelse för historien.

Han har aldrig ridits i skogen i sitt liv. Han gillar det inte, blir stressad och olycklig = vi rider ut på hans villkor. Vägar, fält.. inga problem. Han gillar inte skogen, han känner sej trängd.

Han vill inte att andra rider honom, varför utsätta honom för det då?

Att tro att min pojkvän kunde skritta av honom var en MYCKET dum idé = låt bli det då!

Jag har lagt Enormt mycket tid, kraft, känslor på denna häst.
Jag har tvekat, jag skulle ljuga om jag säger annat. MEN jag har aldrig tvekat på honom.. jag har tvekat på mej själv.
Aldrig tvekat på hans kapacitet och förmåga, endast på min egen.

Om någon frågar mej vilken den största dagen är med honom så kan jag inte säga EN. För resan med Mondeo har gett mej så otroligt mycket. Så mycket glädje, STOLTHET!
Dagen i Kungsbacka den betydde!!
Dagen i Brämhult när vi fick vår första placering och tårarna bara rullade, den dagen betydde.
När vi vann Lamicell Cup, 2 år i rad. Vi fick representera Göteborg och Buhuslän inför hela Sverige, dom dagarna betydde.

Killen som vi köpte Mondeo av var på besök hos oss när jag hade ägt honom i 3 år.
Han gick in i boxen och Mondeo kom fram och la lugnt sitt tunga huvud i hans armar. För han gör så, han litar på allt och alla. Så länge dom inte försöker sej upp på ryggen på honom.
Killen trodde inte sina ögon.
Denna killen handlar med hästar, har gjort hela sitt liv.
Han har berättat för mej i efterhand att han aldrig någonsin träffat en häst som varit så trasig som Mondeo var. Han trodde aldrig att han skulle bli bra igen..
Han berättade för mej att hans blick påverkat honom från första stund. Han var liksom aldrig närvarande.. blicken var död.
När han besökte oss fick han se en blick full av liv och bus. För han är en riktig buse.

Idag är Mondeo 18 år och jag fick honom för 7 år sedan. Vi har gått från noll till att tävla upp till 130. Enstaka hinder har vi hoppat 150, han flyger då över.
Jag skulle kanske inte rekommendera någon annan att försöka göra samma jobb med en häst och jag skulle förmodligen aldrig göra det en gång till själv heller.
Men jag såg något den dagen.. det var kärlek vid första ögonkastet.
Jag skulle inte vilja göra samma jobb med en annan häst, för det finns bara en Mondeo.

Detta är den sanna historien om Mondeo, min bästa vän!